Frans G. Bengtsson

Biografi

Sällskapet

Snabblänkar

Frans G. Bengtsson
1894-1954

Av Lennart Ploman

På sydsidan av Hallandsåsen i nordvästra Skåne ligger det medeltida godset Rössjöholm, sedan mitten av 1800-talet ägt och brukat av den danska ätten Rosenörn-Lehns svenska gren. Här föds Frans G. Bengtsson som äldste son till förvaltaren på godset. Sin tidiga uppväxt och skolgång har han givit en drastisk skildring i Den lustgård som jag minns.

Efter studentexamen i Kristianstad ägnar han många år åt lika omfattande som osystematiska studier i Lund. Med glupande läslust och förbluffande receptivitet griper han sig an med historia och litteratur – svensk, fransk och inte minst anglosachsisk – dock ej samtidens. Ett annat intensivt och livslångt intresse finner han i det gamla spelet schack.

Förvaltarbostaden på Rössjöholm,
Frans G. Bengtssons födelsehem.

En njursjukdom tvingar honom till några års konvalescens i hemmet. Snart får han där ta hand om djuren i lagårn. Samtidigt odlar han sin vurm för poesi. Han visar sig ha lika god hand med kalvande kossor som med rimmande glosor. Skalden skriver själv: «Ofta hade jag då någon sonett eller en strof av ett längre poem att tugga på under väntetiden och en stor frid och harmoni kom då ibland över mig. Ty där låg kon och hade makligt besvär med sin kalvning, och här satt jag och laborerade i en sorts jämförlig möda, och det föreföll gå efter omständigheterna väl för oss båda.»

Han frisknar småningom till och returen till Lunda-akademien närmar sig. Men han är tveksam inför uppbrottet från det härdande lantlivet, som han funnit sig väl tillrätta med. Han skriver:

Och aldrig mera kommer jag att ha ett sådant husdjur som en svart tjurkalv vid namn Pelle, som jag egenhändigt uppfödde och uppfostrade; han blev mig mycket tillgiven och ännu när han blivit fullvuxen kunde jag släppa honom lös och taga honom med på en stunds promenad, utan stång eller länk eller någonting, varvid han som en fruktansvärd pudel troget följde i mina fjät och alltemellanåt vänligt puffade mig med nosen i ryggen, för att påminna mig att han ville ha en extra bit linfrökaka. Ty linfrökaka tyckte han mycket om; ännu mera än om mig, misstänker jag...
   Där stod jag nu vid skiljevägen; och ibland, när papperstillvaron förefaller tom och löjlig och jag tänker på hur bra jag trivdes med korna, är jag inte säker på att jag valde rätt. Men sonetter och andra hägringar vinkade, bland annat sköna kvinnor också; ty jag var nu särdeles frisk och stark och skulle kunnat lyfta en genomsnittlig litteraturkritiker på rak arm...

Sonettgrubbel under nattlig väntan på kalvning. Rössjöholm 1917-18.
Teckning av Gunnar Brusewitz.

Väl tillbaka i Lund återupptar han sin intensiva läsning och blir efter inte alltför många år vad som förr kallades en lärd man.

Mera i förbifarten och kanske mest för att glädja sina föräldrar tenterar han inom loppet av sex veckor runt nyåret 1920/21 i engelska, religionshistoria och praktisk filosofi och blir filosofie kandidat. – 10 år senare blir han fil. lic. på en avhandling, som han sex år tidigare skrivit som en längre inledning till en av honom översatt bok av amerikanen H.D. Thoreau, Skogsliv vid Walden.

I mitten av 20-talet debuterar han som författare med två diktsamlingar. Den första är Tärningkast och dikterna hade stötts och blötts av hans nära vänner Algot Werin och Olle Holmberg – båda blivande litteraturprofessorer i Lund – samt den beläste Göran Lindblad, senare litterär chef på Norstedts förlag. Kritiken är god. Glatt överraskade recensenter finner hos skalden en konstfärdig och alldeles otidsenlig poesi av stor skönhet. Poeten besjunger hjältebedrifter, hjärtesorg och tragiska öden i forn tid. Och han gör det med en häpnadsväckande litterär beläsenhet, emellanåt kryddad med en sorts litterärt leklynne.

Rössjöholms jägmästarboställes uthuslänga, Frans G. Bengtssons bostad efter lundaåren. Här skrev han sina tidiga essayer och större delen av Karl XII-boken.

Den andra diktsamlingen, Legenden om Babel, är den första alltför lik tycker kritiken, som nu är svalare. Det går Frans G. – som han skriver sig och kommer att kallas – djupt till sinnes och han tappar mer eller mindre fotfästet som poet. Han övergår till prosan efter några bekymmersamma år, då hans lundavänner inklusive Fredrik Böök stöttar honom. FGB sätts av dem i arbete med översättningar och recensioner. De här åren genomför han två lysande översättningar av gigantiska verk: Miltons Det förlorade paradiset och medeltidseposet Rolandssången.

1929 kommer så den första essaysamlingen, Litteratörer och militärer. Den då tongivande kritikern Böök är stormförtjust:

Det är omöjligt att läsa den utan att bli upplivad, stimulerad, betagen; man smittas ovillkorligen av den höga munterhet, den kärva, beska humor som omger den likt ett elektriskt fluidum. Den som har tröttnat på det fadda och mjälla, slätkammade och beskäftiga i litteraturen och verkligheten, skall finna ett utsökt nöje i att slå följe med denne vältalige, egensinnige vandringsman, som går sina egna vägar och bär sin hatt som han vill.

Över en natt blir han en berömd författare.

Ytterligare tre prisade essaysamlingar följer under 30-talet, Silversköldarna, De långhåriga merovingerna och Sällskap för en eremit samt hans sista, För nöjes skull, i slutet av 40-talet. Innehållet är oerhört skiftande, intet mänskligt är honom egentligen främmande och betraktelserna spänner över vida fält. Ämnesvalet är inte begränsat till historia och litteratur, djur och natur, utan omfattar också företeelser av allehanda slag och människor med högst varierande egenskaper, färdigheter och egenheter. Ett kärt ämne är, inte överraskande, förmågan resp. oförmågan att skriva och uttrycka sig.

Genomgående karakteriseras hans skriverier av den ovanliga kombinationen gigantisk lärdom, underbar humor och briljant formuleringsförmåga.

I mitten av 30-talet kommer Frans G. Bengtssons stora levnadsteckning över Karl XII. Den mäktiga biografien i två band präglas av författarens klara stil som lyfter och bär de många gånger långa, faktarike meningarna. Boken tas mycket välvilligt emot av publiken, vilket har den angenäma bieffekten att FGB:s ekonomi blir slutgiltigt sanerad intill sista växel. Verket klandras emellertid av några fackmän för bristande objektivitet och man ogillar författarens fascination inför människan Karl XII.

Den stora eken på Ribbingsfors, beskriven i en berömd essay.

1939 gifter sig Frans G. Bengtsson med Gerda Fineman, sekreterare på Norstedts förlag. De slår sig ner på Ribbingsfors herrgård, där hon vuxit upp. Den ligger vid Gullspångsälven på gränsen mellan Västergötland och Värmland. Här fortsätter FGB med äventyrsromanen Röde Orm, som han påbörjat i Lund. Den kommer ut i två band under första hälften av 40-talet och blir en succé pyramidal med upplagor, som överträffar allt vad Sverige upplevt tidigare. Förklaringen får man enklast genom att läsa boken, som för de allra flesta är oemotståndligt rolig och spännande. Den är skriven av en man i besittning av en grundmurad förtrogenhet med 900-talets Europa inklusive Nordvästskåne, där hjälten hör hemma. Den är översatt till mer än 20 språk och nya upplagor kommer alltjämt, inte minst i den engelsktalande världen.

Två postuma essaysamlingar har utgivits – den första redan året efter författarens bortgång, Folk som sjöng med efterskrift av blivande riksarkivarien Ingvar Andersson och, långt senare, Äreräddning för Campeadoren med efterskrift av litteraturhistorikern och bibliotekarien Rolf Arvidsson. I båda fallen gäller det i stor utsträckning essayer tidigare publicerade i tidningar och tidskrifter och därför svårtillgängliga.

Postumt utges också, 1964, en lyriksamling, Inför kvinnan ställd med texter sammanställda av Hjalmar Gullberg ur Frans G. Bengtssons efterlämnade manuskript. Det är huvudsakligen kärlekslyrik i sonettform, inte sällan en ganska underbar och intensiv, formfulländad erotisk poesi. Här belyses skönt en mindre väl känd sida av FGB som poet.

På 100-årsdagen av författarens födelse samlades Frans G. Bengtsson-sällskapets styrelse vid hans grav på Amnehärads kyrkogård i Västergötland. Härvid yttrades bl.a. följande ord:

Goda kännare av vad Du skrivit har förundrats över Din unika ställning i vår litteratur. Där finns en särpräglad legering av Ditt intresse för det heroiska och det romantiska, ödesmättade och tragiska å den ena sidan och å den andra Ditt oförbränneliga, muntra leklynne i text och tal. Du har med ett fyndigt uttryck kallats den solistiska konversationens mästare och Din stora, spiritulla korrespondens är samma andas barn. Allt detta trots eller oberoende av Din väldokumenterade Schopenhauerska pessimistiska livsinställning.
   Med all rätt har det poängterats att Du som poet tog Ditt värv på fullaste allvar och i grunden studerade poetikens vetenskap. Resultatet blev inte sällan genuint klassisk poesi av sällsam lyster och konstfärdighet. Och likväl är det som prosaförfattare och då inte minst som essayist Du firat Dina största litterära triumfer – välkända för oss alla här – och baserade på Din ofantliga beläsenhet och Din ojämförliga framställningskonst.

Frans G. Bengtsson 1927